Det var vår. Varmt och skönt. Det var dag, skolan var slut.
Jag gick hem, som sagt, det var varmt.
Skolan började närma sig sitt slut, det var snart sommarlov. Jag gick upp på mitt rum när jag kom hem, satte på tv:n. Sappade lite. Där var det, den där sjukhusserien. Cityakuten, det vart reklam.
Bytte till 5:an, en till sjukhus serie, Grey's Anatomy.
Detta upprepades ett antal gånger.
Sen började det.
På onsdagar klockan 21.00. Jag började kolla, jag visste var det var. Majja kollade på det.
Det var en helt annan värld. Jag vart kär, såsmåning om, lite längre fram. Avsnitt efter avsnitt passerade mina ögon.
Det var vissa sorgliga avsnitt, andra roliga. Avsnitt 22, kommer ihåg.
What a diffrence a day Makes
Bröllop. Kärlek. Tårar. Lycka. Allt. Det vart mycket tårar, men kände ändå glädje.
Jag kommer ihåg hur Izzie satt i sitt rum och när Meredith kom in och sa att klänningen inte var för henne fattade hon inte. Jag var så glad. Det var en av dom bästa dagarna i mitt liv, och det kommer det alltid att vara.
Avsnitt 24.
Now or Never.
Izzies och Georges liv svävar i fara.
Jane Doe, som sen visar sig vara George, har blivit överkörd av en buss. Izzies minne börjar komma tillbaka efter operationen. Alex kramar henne och hon dör. Men inte föralltid, hon kommer tillbaka.
Det var slut, slut på säsongen. Sommaren kom, det betydde ingen Grey's.
Hur skulle jag överleva?
Knappt så jag överlevde, för mitt liv fanns inte där. Många nätter grät jag, för att jag visste att George skulle dö. För att Izzie hade cancer och nästan dog, för att allt inte var som det skulle.

Jag började smått försvinna... Sedan beställde jag säsong 1, men innan det... jag var desperat. Sjukt. Jag låg och grät på nätterna. Jag log på dagarna, men ingen visste vad som gömde sig bakom. Hela tiden Grey's Anatomy.
Jag åt, pratade, tänkte, läste, sov Grey's Anatomy.
Kollade klart på säsong 1, Majja åkte till Ullared, där hon köpte säsong 2. Tog slut på en vecka, vad skulle jag göra?
Jag kom hem från landet. Jag åkte till Skärholmen, köpte säsong 3, fast jag egentligen inte fick.
Sen var det låten. How To Save A Life. Den var mitt allt. Den är mitt allt. Alla tårar, alla minnen. Underbart.
Lovet tog slut, jag överlevde. Trots allt. Det gick några dagar, några veckor, någgra månader innan det började igen. Den 30/9, kommer ihåg datumet. Vem gör inte?
Dagen jag hade längtat efter, i, ja, en oändlighet.
Sen fyllde jag år, fick säsong 4, tog även den slut på en vecka.
Grey's tog juluppehåll.
Fick säsong 5 i julklapp, började gråta.
Kollade på den, började gråta.
Julen tog slut, vintern tog slut men fortfarande ingen Grey's.
Januari gick, febuari passerade, mars kom. 3/3, kommer ihåg även det datumet.
Veckor som aldrig kom passerade förbi jätte snabbt.
Den sjätte säsongsavslutningen kom och Derek vart skjuten.
Jag har aldrig gråtit så mycket. Jag började gråta när Meredith gav derek en kyss när han låg på operationsbordet och grät igenom hela avsnittet, och många timmar efter. Jag satt och skakade så mycket jag grät.
Fattar ni?
Tänk vad som händer när det slutar?
Skakar jag sönder då, eller?

Ni kanske tycker att jag överdriver, men saken är den att jag inte gör det.
Min kompis säger att jag liknar Izzie i Grey's när jag ler, det värmer mig när hon säger så.
Det finns människor jag inte kommer kunnaförlåta. Det fimns dom som krossade mitt hjärta, det gör fortfarande ont att tänka på det.
Dom lyckliga scenerna skapade mycket glädje. Väldigt mycket.
Det finns inte ord som beskriver vad jag känner.
Så underbart.
Så mycket kärlek.

Jag vet inte hur jag ska skriva det, för det finns inga ord som beskriver hur jag känner. Om jag säger att jag älskar Grey's Anatomy låter det så fjuttigt, jag kan inte leva utan det, förstår ni då?
Jag kan inte tänka mig vad som kommer hända när det slutar. Då kanske jag dör. Vad är meningen att leva kvar då, om mitt liv har slutat?

Jag älskar Grey's Anatomy.
Jag kan inte leva utan det.