Jag kan skriva det 100 gånger om.
Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's AnatomyGrey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's AnatomyGrey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy. Grey's Anatomy.

Sådär, jag har skrivit det 100 gånger om. Jag kan skriva det så många gånger att ni skulle stänga ner sidan.

Jag hade fått en egen tv, och ni vet hur det blir då, man kollar hela tiden. Även fast det inte finns något att se på, man kollar bara för att. Så alltså, efter skolan i sjuan, gick jag hem, sate på tv:n och tittade på allt möjligt. Speciellt bra var Cityakuten! När det vart reklam bytte jag kanal till 5:an. Grey's Anatomy. Det vart så att jag slutade att kolla på Cityakuten och började kolla på Grey's Anatomy. Började även att se på onsdagar, när det egentligen gick, jag hade ju bara sett repriser, men klockan 9 varje onsdag satt jag bänkad och ville för mitt liv att det inte skulle ta slut. 

Jag kommer speciellt ihåg avsnittet då jag grät så mycket att jag satt och hyperventilerade. What a difference a day makes. Isobel Katherine Stevens och Aex Michael Karev sa ja till varandra, och lovade att älska varandra i nöd och lust. Sen tog det slut, två avsnitt efter det tog det slut. Inte helt slut eftersom det skulle börja efter sommaren igen, men det var sllutet för Dr. George O'Malley. Han dog, han slutade leva. Han försvann, liksom. 

Helt oförståligt för mig, och jag bara var helt förströrd. Nätter av sömnlöshet. Nätter av floder rinnandes ner för mina kinder. Nätter i desperat behov av Grey's Anatomy. Nätter av ingenting. Nätter helt tomma som ingenting. 

Det enda jag hade var min data. Jag kollade på youtube, jag sökte runt, jag beställde säsong 1! 

Jag var på Öland tillsammans med mina syskon, och min farmor, då boxen kom. Mamma och pappa kom ner en vecka senare och då hade dom med sig den. Det tog mig en dag att se klart alla avsnitt, 8 timmar lång var hela boxen. 

Och vad hade jag nu? Jo, ingenting. 

Jag kommer ihåg att vi var hemma hos våra kompisar då jag hörde låten How To Save A Life, som hade vart med i ett hemskt klipp där Meredith drunknar, på youtube. Alltså den låten, spelades över 1000 gånger på min mobil den sommaren. Och scenerna med. 

Men så satt vi där, hemma hos mina kompisar, och mitt batteri tog slut! Och jag fick panik. Jag menar det. Jag sa till pappa att vi måste åka hem, det var bråttom. 

Alltså vi åkte hem, på med datan och kolla klipp på youtube. 

Majja åkte till Ullared, där hon köpte säsong 2. Tog slut på en vecka, vad skulle jag göra?
Jag kom hem från landet. Jag åkte till Skärholmen, köpte säsong 3, fast jag egentligen inte fick. 
Sen var det låten. How To Save A Life. Den var mitt allt. Den är mitt allt. Alla tårar, alla minnen. Underbart. 
Lovet tog slut, jag överlevde. Trots allt. Det gick några dagar, några veckor, några månader innan det började igen. Den 30/9, kommer ihåg datumet. Vem gör inte?
Dagen jag hade längtat efter, i, ja, en oändlighet. 
Sen fyllde jag år, fick säsong 4, tog även den slut på en vecka. 
Grey's tog juluppehåll. 
Fick säsong 5 i julklapp, började gråta. 
Kollade på den, började gråta. 
Julen tog slut, vintern tog slut men fortfarande ingen Grey's. 
Januari gick, febuari passerade, mars kom. 3/3, kommer ihåg även det datumet. 
Veckor som aldrig kom passerade förbi jätte snabbt. 
Den sjätte säsongsavslutningen kom och Derek vart skjuten. 
Jag har aldrig gråtit så mycket. Jag började gråta när Meredith gav Derek en kyss när han låg på operationsbordet och jag grät igenom hela avsnittet, och många timmar efter. Jag satt och skakade så mycket jag grät. Jag kunde inte sluta. Tänk er det mest ni någonsin gråtit, ta det gånger 100 och ni får mitt gråtnde. Jag kunde inte sluta. Jag gick inte och kommuncera med. 

Fattar ni?
Tänk vad som händer när det slutar?
Skakar jag sönder då, eller?
Det sommarlovet gick så sakta, har aldrig varit med om något värre. Sen började det igen. Säsong sju, och detta trodde jag skulle vara slutet, men icke. I flera månader, väntade jag på ett datum för att det skulle börja igen. 
Jag har väntat klart och nu är det bara några dagar kvar. 5/10-2011.
 Jag hoppas att det aldrig kommer ta slut, för då vet jag inte vad jag gör. 
Vad komme rhända med Meredith och Derek nu? Jag fruktar för mitt liv att dom inte kommer att bli tillsammans igen, och att dom kommer lämna tillbaka Zolah. Jag hoppas att dom inte kommer göra det.
Ni kanske tycker att jag överdriver, men saken är den att jag inte gör det. 

Desperate Housewives har fått ett slut. På tisdag blrjar den sista säsongen. Dagen efter det börjar Grey's Anatomy. Inte sista säsongen. Förhoppningsvis kommer den dagen aldrig att komma. Då dör

Det finns människor jag inte kommer kunna förlåta. Det fimns dom som krossade mitt hjärta, det gör fortfarande ont att tänka på det. Jag kommer aldrig mer kunna lite på dig, Izzie. Varför gjorde du så mot mig? Du slutade, bara sådär? Hur tänkte du?
Dom lyckliga scenerna skapade mycket glädje. Väldigt mycket. 
Det finns inte ord som beskriver vad jag känner. 
Så underbart. 
Så mycket kärlek. 

 Jag sitter här, med ett rum fullt av Grey's Anatomy, mina tavlor, mina fotoalbum, väggtexten, min väggkalenderm affischen, och allt annat. Alla boxar står prydligt i hyllan, och min älskade tröja som jag aldrig kommer kunna tacka min bästa vän tillräckligt mycket för, hänger fint och prydligt på en fin klädstång. 

Jag vet inte hur jag ska skriva det, för det finns inga ord som beskriver hur jag känner. Om jag säger att jag älskar Grey's Anatomy låter det så fjuttigt, jag kan inte leva utan det, förstår ni då?
Jag kan inte tänka mig vad som kommer hända när det slutar. Då kanske jag dör. Vad är meningen att leva kvar då, om mitt liv har slutat?

Jag älskar Grey's Anatomy. 
Jag kan inte leva utan det. 

Grey's Anatomy är min första kärlek. Min absolut största kärlek.